En konsekvent behandling av personens labila utfall har ingen långsiktigt effekt. Temporära löften skapar incitament till vidare planering. Men återfallen raserar samtliga tidigare tankebyggnader. Kraftfulla åtgärder syns meningslösa när en liten vindpust utraderar varje spår av tidigare städer…öknen breder ut sig mot horisonten. Framtidsutsikterna är förödande för varje ny ansträngning och resurserna måste rationaliseras.
En förlust större än ett krig, när medvetandet stänger ner. När hoppet dör, när det aldrig fanns mer än en illusion av verklighetens deperata insamlade av möjliga vägar till insikt och utvägar. Nu finns det bara avveckling kvar. 

Ur suckarnas våta skuggor
Jämras det
Igen
De självömkandes envisa monotoma kör

“Vad är det nu då? Igår var ju allt så bra…”
“Jag-jag-jag-jag”
“Hm, jag förstår, du är besviken på dig själv?”
“nej nej nej nej…allt är emot mig…orättvist…mina rättigheter…ingen förstår…”
“Vad sägs om att vidga dig, empatisera med andra för att förstå varför de gör som de gör…hur de…”
“Nej, jag kan inte, vill inte, jag-jag-jag…”
“Men Du vill ha…”
“Ja! Bara jag. Ja, jag vill ha…”