Ur suckarnas våta skuggor
Jämras det
Igen
De självömkandes envisa monotoma kör

“Vad är det nu då? Igår var ju allt så bra…”
“Jag-jag-jag-jag”
“Hm, jag förstår, du är besviken på dig själv?”
“nej nej nej nej…allt är emot mig…orättvist…mina rättigheter…ingen förstår…”
“Vad sägs om att vidga dig, empatisera med andra för att förstå varför de gör som de gör…hur de…”
“Nej, jag kan inte, vill inte, jag-jag-jag…”
“Men Du vill ha…”
“Ja! Bara jag. Ja, jag vill ha…”

Upprepande beteendemönster
Samtliga ursprungna ur samma iniativ
Destrutiva urspårade regulära tömningar av den ointellektuella tarmen
Looping
Med samma resutat
Lärokurvan är vågrät
Trots de brutala efterverkningarna
Ingen effekt på det slöa sinnet
Looping
Utan effekt
Utan någon koppling eller relevans
Utanöver det sargade sinnets ständiga upprepningar

ingen vila
från patienter
nattliga samtal
från patetiska individer
som behöver erkännande för sina lögner
och sin vridna självuppfattning
spelar ett spel förvridet
från början
Men de vill inte inse
de vill inte se inte erkänna
att de själva är sådana avskräden
och de försöker intensivt smutsa ner mig
med sina ruttna föreställningar
Men inte nu
När jag har funnit detta
som en utforskare
behöver jag min distans

Denna repetetiva övning…
Vad handlar den om?
Den bankar på min dörr som en dålig baksmälla
Nej
Värre
Hur orkar du leva med dig själv?
Frågar jag mig
Men jag kanske borde fråga dig
För din tumör
Ger mig huvudvärk…